.

Ja, som rubriken anger så tänkte jag skriva om distansförhållande. Eller ja, jag kan ju bara utgå ifrån mig själv och mitt förhållande. Ja jag lever i ett distansförhållande och det är faktiskt ingen lek. Det är jobbigt och det tär på mig. Men hur jobbigt det än så är min Daniel verkligen värt det avståndet som vi har till varandra. Och hur mycket jag än saknar honom under veckorna och hur mycket jag än vill ha honom nära så är de dagar vi träffas de mest underbara och då är jag som allra lyckligast. Jag uppskattar verkligen den tid vi har tillsammans och de dagarna är värda mer än allt annat i hela världen.

Och eftersom både han och jag pluggar så ses vi sällan på veckodagar, däremot åker vi ibland till varandra redan på torsdagarna om det skulle vara så att vi inte har skola på fredagen. Och de dagar vi inte kan ses kompenserar vi upp så gott vi kan med hjälp av internet, sms och telefonsamtal. Det fungerar rätt bra även om man saknar varandra. 

Och saknar honom gör jag mest hela tiden. Många gånger så mycket att det gör ont i mig. Då vill jag inget hellre än att vara honom nära och krama om honom och krypa in i hans famn och stanna där. Finns inget som jag hatar så mycket som att skiljas ifrån honom. Att gå på tåget eller att se honom gå på tåget är verkligen det värsta som finns. Och när det är jag som går på tåget så sitter man där och ser tåget rulla iväg från stationen med sig själv på det. Och för varje sekund som går ju längre ifrån honom kommer jag. Det är inte alls rättvist. Vill bara vara hos honom jämt ju. Fast, livet är väl inte alltid rättvist, eller?!


Jag och älsklingen i samband med min födelsedag.
Jag älskar dig Daniel! <3

Äntligen! Säger jag bara. I onsdags klarade jag mitt teoriprov. Och för två veckor sen klarade jag min uppkörning. Så ja, precis, jag har äntligen! tagit mitt körkort. Sååå skönt. Äntligen slipper jag bilskolan och alla körlektion och allt vad plugga teori heter. Så nu är jag väldigt nöjd, och alldeles jättestolt över mig själv.

Tillbaka till verkligheten, Eller nej, verkligheten är vi ju i. Men tillbaka till vardagen. Idag har jag varit i skolan. Vi har haft bildgrammatik och lärt oss massa saker om placeringar i bilder och arbetat med olika material såsom akvarellfärg, tyg, oljepastell, silkespapper med mera. Det har varit lärorikt och rätt intressant faktiskt. Men vid slutet på skoldagen var jag så trött i huvudet av allt klistrande och målande.



Utsikt från vår bildsal. Visst är den fantastisk!

I torsdags eftermiddag valde jag, trots sjukling som är var/är, att sätta mig på tåget och åka till till min älskling. Lika sjuka var vi båda två så varför inte vara sjuka tillsammans. Så var där från i torsdags tills söndag och helgen spenderades på det mest lugna sätt. Det har varit sova tidigt och ha sovmorgonar, det har varit film, levande ljus, filtar, te och allmänt lugn och ro. Det största vi gjorde var att ta oss ner till bowlinghallen där älskling skulle spela match. Måste säga att det var spännande och roligt att vara med. Dels spännande att hänga med i matchen som var otroligt jämn och dels roligt för att det var sådan härlig stämning där. Alla verkade känna alla och folk hejade på och höll tummarna för laget. Och trots att det var första gången jag var med där och kände ingen förutom min älskling då så pratades det med mig ändå. Man kände sig väldigt välkommen. Så tummen upp för det. Som sagt var matchen väldigt jämn men slutade med vinst för älsklingen lag. Go Dolphins!  

Trots att vi har varit sjuklingar tillsammans så har helgen varit enormt mysig och underbar. Det värsta är alltid när man måste skiljas åt. Då det där tåget kommer och man måste kliva på. Usch, det är det värsta som finns. Jag måste i detta läget citera älsklingens facebook status från igår. "Distansförhållande suger, kärlek äger!"
Kan inte annat än att hålla med honom. Men vi tänker inte låta distansen förstöra för oss. Vi kämpar oss igenom den. Distansen är egentligen en bagatell. Den får inte vara ett problem, för vi låter den inte vara det.

Jag älskar dig!

Att gå och läsa på högskolan är inte alltid lätt. Det är både mycket att göra och svårt. Men det värsta är att man inte hinner vara sjuk. Att ligga här hemma och veta att trots att jag inte mår bra så måste jag gå till skolan imorgon. Att ha den pressen på sig, det är inte speciellt roligt. Okej, nu är jag ju förståss inte dödssjuk, utan snarare så är jag väldigt förkyld, har huvudvärk och febern går upp och ner. Men då jag inte har någon som helst energi så blir det en kamp att behöva gå upp ur sängen imorgon klockan halv 7 för att bege sig mot skolan.