.

Ja, som rubriken anger så tänkte jag skriva om distansförhållande. Eller ja, jag kan ju bara utgå ifrån mig själv och mitt förhållande. Ja jag lever i ett distansförhållande och det är faktiskt ingen lek. Det är jobbigt och det tär på mig. Men hur jobbigt det än så är min Daniel verkligen värt det avståndet som vi har till varandra. Och hur mycket jag än saknar honom under veckorna och hur mycket jag än vill ha honom nära så är de dagar vi träffas de mest underbara och då är jag som allra lyckligast. Jag uppskattar verkligen den tid vi har tillsammans och de dagarna är värda mer än allt annat i hela världen.

Och eftersom både han och jag pluggar så ses vi sällan på veckodagar, däremot åker vi ibland till varandra redan på torsdagarna om det skulle vara så att vi inte har skola på fredagen. Och de dagar vi inte kan ses kompenserar vi upp så gott vi kan med hjälp av internet, sms och telefonsamtal. Det fungerar rätt bra även om man saknar varandra. 

Och saknar honom gör jag mest hela tiden. Många gånger så mycket att det gör ont i mig. Då vill jag inget hellre än att vara honom nära och krama om honom och krypa in i hans famn och stanna där. Finns inget som jag hatar så mycket som att skiljas ifrån honom. Att gå på tåget eller att se honom gå på tåget är verkligen det värsta som finns. Och när det är jag som går på tåget så sitter man där och ser tåget rulla iväg från stationen med sig själv på det. Och för varje sekund som går ju längre ifrån honom kommer jag. Det är inte alls rättvist. Vill bara vara hos honom jämt ju. Fast, livet är väl inte alltid rättvist, eller?!


Jag och älsklingen i samband med min födelsedag.
Jag älskar dig Daniel! <3