.

Nu har jag spenderat i princip två veckor tillsammans med min älskade Daniel. Först en veckas semester på Gran canaria tillsammans och sen var vi nere hos hans föräldrar ett par dagar. Så det har nästan blivit två veckor. Och igår var det slut, det var dags för mig att åka hem. Eftersom både han och jag har en del att plugga så var det dags att ta tag i allvaret. Semestern är slut. Så han följde mig till tåget för att vi där sedan fick säga hejdå för den här gången eftersom han skulle stanna kvar hos sina föräldrar några dagar till. Men såklart ses vi snart igen.

I fredags efter skolan hoppas jag inte på tåget hem som jag brukar. Nej, jag hoppade istället på tåget i motsatt riktning. När jag då gått på ett relativt fullt tåg och följt korridoren bakåt i tåget så hittade jag där min älskling. Jag satte mig ner bredvid honom och tåget åkte vidare. Efter ungefär 1 timme och 20 minuter var det dags för att båda att gå av tåget. Då var vi i Ängelholm. Älsklingens hemstad. Där plockade hans pappa upp oss för att åka vidare till huset där Daniel har växt upp. Väl där träffade jag hans mamma, syster, systerns pojkvän, mormorn och morfarn. Alla på samma gång, haha.

Trots att jag var smått nervös innan så släppte det när efter en stund. Måste säga att jag trivdes bra där och det var tråkigt när det var dags att åka hem igår igen. Men det kommer ju fler gånger. Nästa gång blir ungefär i mitten av december då vi allihopa ska gå på jul på liseberg tillsammans. Ser jag fram emot.

Det är alltid skönt att komma till ett ställe där man känner sig välkommen, och det måste jag säga att jag gjorde hemma hos dom. Även om det som sagt var pirrigt innan. Jag är oavsett nöjd med min helg.

Däremot var det värsta sen när jag och Daniel satt på tåget hem och jag måste gå av tidigare än honom. Det är inte rättvist att behövas skiljas åt om och om igen. Det bästa är att vara tillsammans med honom och det värsta är att skiljas ifrån honom. Även om det oftast inte är speciellt lång tid mellan gångerna vi ses så hatar jag att behöva säga hejdå. Livet är inte rättvist. Men vad gör man inte för kärleken. Jag älskar min Daniel <3

Stort tack till honom och hans familj för en supermysig helg!

Jag måste göra ett inlägg angående min helg. Var i skolan i fredags och höll då på med lera hela dagen uppe i bildsalen. Allt från keramiklera till modellera. Oavsett, när skolan var slut begav vi oss upp till tågstationen. Vi är ju några som pendlar. Men när tåget stannade hemma, så hoppade jag inte av, som jag brukar. Utan jag och Amanda satt kvar på tåget och gick av först i Göteborg. Något passande tåg vidare fanns inte förrän senare så vi styrde våra steg mot en buss istället. Bussen tog lite mer än en och en halvtimme och när klockan var drygt halv sex smög jag mig in i älsklingens lägenhet.

Där hade älskling lagat mat och tänt ljus så vi satte oss för att äta. Lite senare stoppades äpplepajen som Daniel hade förberett tidigare in i ugnen och lagom till idol kunde vi servera oss själva och kröp ihop hos varandra och åt av den goda äpplepajen. Då idol var slut bestämde vi oss för att krypa ner i sängen och sova eftersom vi skulle upp i tid på lördagen.

Upp vid halv nio på lördagen för att göra oss iordning, äta frukost och sedan vandrade vi ner till bowlinghallen där Daniel skulle spela match. Matchen var spännande och jämn men det slutade med att älsklings lag vann. Yeey. Efter det här vandrade vi in i stan och kollade runt på höstmarknaden som var i stan. Dock var det inte sådär jättemycket att titta på men vi köpte oss iallafall varsin nygräddad donut med socker på. Mumsigt värre. Efter det gick vi hem till älskling igen.

När klockan hade snurrat några varv och tiden närmade sig halv 6 lämnade vi lägenheten och gick ner till stan. Där mötte vi upp Amanda och Oscar. Vi spelade biljard ett tag för att sedan gå vidare för att äta pizza. När vi var mätta och belåtna vandrade vi hem till Amanda och Oscar där Amanda hade gjort pannacotta och vi tittade på film. Mycket trevligt!

Sedan var det söndag. Då spenderade vi en lång och mysig förmiddag i sängen för att sedan äta sen frukost. Sedan gick vi ut och fotade en stund. Sedan var det tyvärr dags att åka hem. Alltid lika tråkigt och jag hatar det minst lika mycket varje gång. Men får se det positivt, får ju träffa min älskling snart igen.

Måste visa lite bilder från söndagen. Fotograf: Daniel <3

Ja, som rubriken anger så tänkte jag skriva om distansförhållande. Eller ja, jag kan ju bara utgå ifrån mig själv och mitt förhållande. Ja jag lever i ett distansförhållande och det är faktiskt ingen lek. Det är jobbigt och det tär på mig. Men hur jobbigt det än så är min Daniel verkligen värt det avståndet som vi har till varandra. Och hur mycket jag än saknar honom under veckorna och hur mycket jag än vill ha honom nära så är de dagar vi träffas de mest underbara och då är jag som allra lyckligast. Jag uppskattar verkligen den tid vi har tillsammans och de dagarna är värda mer än allt annat i hela världen.

Och eftersom både han och jag pluggar så ses vi sällan på veckodagar, däremot åker vi ibland till varandra redan på torsdagarna om det skulle vara så att vi inte har skola på fredagen. Och de dagar vi inte kan ses kompenserar vi upp så gott vi kan med hjälp av internet, sms och telefonsamtal. Det fungerar rätt bra även om man saknar varandra. 

Och saknar honom gör jag mest hela tiden. Många gånger så mycket att det gör ont i mig. Då vill jag inget hellre än att vara honom nära och krama om honom och krypa in i hans famn och stanna där. Finns inget som jag hatar så mycket som att skiljas ifrån honom. Att gå på tåget eller att se honom gå på tåget är verkligen det värsta som finns. Och när det är jag som går på tåget så sitter man där och ser tåget rulla iväg från stationen med sig själv på det. Och för varje sekund som går ju längre ifrån honom kommer jag. Det är inte alls rättvist. Vill bara vara hos honom jämt ju. Fast, livet är väl inte alltid rättvist, eller?!


Jag och älsklingen i samband med min födelsedag.
Jag älskar dig Daniel! <3

I torsdags eftermiddag valde jag, trots sjukling som är var/är, att sätta mig på tåget och åka till till min älskling. Lika sjuka var vi båda två så varför inte vara sjuka tillsammans. Så var där från i torsdags tills söndag och helgen spenderades på det mest lugna sätt. Det har varit sova tidigt och ha sovmorgonar, det har varit film, levande ljus, filtar, te och allmänt lugn och ro. Det största vi gjorde var att ta oss ner till bowlinghallen där älskling skulle spela match. Måste säga att det var spännande och roligt att vara med. Dels spännande att hänga med i matchen som var otroligt jämn och dels roligt för att det var sådan härlig stämning där. Alla verkade känna alla och folk hejade på och höll tummarna för laget. Och trots att det var första gången jag var med där och kände ingen förutom min älskling då så pratades det med mig ändå. Man kände sig väldigt välkommen. Så tummen upp för det. Som sagt var matchen väldigt jämn men slutade med vinst för älsklingen lag. Go Dolphins!  

Trots att vi har varit sjuklingar tillsammans så har helgen varit enormt mysig och underbar. Det värsta är alltid när man måste skiljas åt. Då det där tåget kommer och man måste kliva på. Usch, det är det värsta som finns. Jag måste i detta läget citera älsklingens facebook status från igår. "Distansförhållande suger, kärlek äger!"
Kan inte annat än att hålla med honom. Men vi tänker inte låta distansen förstöra för oss. Vi kämpar oss igenom den. Distansen är egentligen en bagatell. Den får inte vara ett problem, för vi låter den inte vara det.

Jag älskar dig!

När den man älskar är så långt bort så är saknaden enorm. Och när den personen dessutom är upptagen mest hela dagen så är saknanden ännu större. När man inte kan smsa, eller jo kan, men när man inte kan få svar. Då är saknaden så fruktansvärt stor att det är svårt att stå ut. Eller kanske är det bara jag som överdriver, fast, nej, för det är så jag känner. När jag skriver vad jag känner, så överdriver jag inte. För det är ju mina känslor. Ingen annan kan säga något om den saken.

Men när saknaden är som allra störst kan ett telefonsamtal vara till stor hjälp. Ett telefonsamtal om allt och ingenting kan bota en del av saknaden. Det kan göra att man kan gå och lägga sig och sova gott utan att det gör ont i en.

Men, om två dagar ses vi. Äntligen. Kärlek! <3